Vaknar upp utan huvuddunk. Och med tanke på de tre, väldigt osammanhängande, timmarna till sömn känner jag mig pigg. Och sjukligt sugen på en pizza. Istället åker jag och jobbar och känner mig VUXEN som lärt mig dricka med måtta. Inte någon slump längre. Hög musik i lurarna och sol utanför rutan. Helt jävla otroligt att det blev sommar tillslut ändå!
Kom av mig lite.
Manic street preachers – If you tolerate this. Min morfar dog och storebror spelade den låten om igen. Minns inte mycket av morfar som frisk men älskade honom väldigt mycket och den där låten fick mig att gråta, högt. Den har jagat mig ut från affärer, fått mig att gå ifrån barer, fått mig att byta kanal, rum. Har nog inte hört den mer än ett par gånger sen den dagen. Kan fortfarande inte lyssna på den, känslan av att någon inte finns kvar är så stark. Och så var det den andra låten, Markus Krunegård – Jag är en vampyr, på repeat och någon är försvunnen. Lyssnar på Bon Iver – Re: stacks. Och någon hittas. Men han lever inte och känns som att luften liksom tar slut.
Bästa peppelåten är den här
Igår, idag, imorgon. Främst de blåa måndagarna i London. Har ett minne från ett trångt rum där jag och S går lös på inredningen samtidigt som vi dansar och sjunger på Blue Monday. Haha helt jävla underbart.
Skulle till Stockholm men kom inte längre än till spikarna. J blev dålig och vi fick ställa in. Riktigt jävla trist, saknar mina bästa. Får bli en annan helg. Å andra sidan fick vi en mysig helg i stugan istället. Just nu håller J på att natta Mini för att sen börja laga middag tillsammans med mig och suga i oss lite vin. Jag sitter med en Bacardi Breezer, som andas 18år och bästa sommaren. Flashbacks. Fint så.
Läskigt hur mycket man åldras på fem år. Jag vet att jag fortfarande är ung, men hjälp mig vad mycket som har hänt. Purung och riktigt fresh å bara 18 år. Undra om man någonsin kommer känna sig som då igen. Nu går det väl bara utför. Nästa vecka fyller jag år, så man blir ju inte direkt yngre. Jaja. Nu låter jag som en kärring. En ung kärring visserligen. But still. Kärring.
Nu brinner jag av i soffan, och tänker sova hela morgonen och halva dagen imorgon, bara för att jag kan!
När jag var nitton skrev jag klart min andra bok. Den heter Inget annat än åtrå kan få en pojke att ljuga så. Jag stängde in mig med datorn hela sommarnätter. Sökte fina ord i böcker och klottrade ner lite överallt. Älskade att beskriva något som var påväg att gå sönder. Älskade hur färger kunde beskriva så mycket mer än just färgen. Ljung, rost, smutsrosa, plommonblått. Blandade det sköra med det hårda och fula.
Det är klart att hon får dig att använda alla dina ast-ändelser. Det är klart att hon fyller sina brev med ditt namn bara för att jag aldrig gjorde det. Aprilljuset i hennes blonda hår och efter hennes insida slickar du på dina fingrar och det smakar lavin och så sjunger ni tillsammans framför pianot också bara för att jag inte kunde det, för att min röst skar sig i din.
Den blev 139 sidor. Ljög ihop någon annans historia. Och när jag läser den nu så tycker jag den är så fin. Stolt över mig själv att jag en gång kunde skriva så.
Drar fingret över bokryggarna i din bokhylla. Debuter romaner poesi deckare älskog. Och så fûr elise i väggarna. Sorlar ut och det skakar omkring oss. Någon slår våldsamt på de svarta tangenterna. Jag ser på dig. Du sover som ett litet barn med en sluten hand under din rödblommiga kind. Fräknar. Tapeterna fäster inte nere vid listerna. Handmålade. 1800talet, säkert. Höga tak. Stora spegelsalar och slokande kristallkronor som dansar över mitt huvud. Du är vuxnare än vad jag vet. Äldre än så mycket. Ändå är dina händer oförstörda. Och dina ord formas av en ung mun. ”Jag hade ett liv innan dig, du vet.”
Och såhär slutade den.
förlöser mitt sista andetag, vårbäckarna i mina ögon, tar min första kärlek och gör den till min sista, stråken som skär igenom bröstet (en dag kommer ärligheten inuti dö) klipper itu morrhåren och de trubbiga tassarna, bänder upp alla skal och lägger dina händer inuti, knyter isär det hjärtat som jag försökt knyta fast miljarder gånger tidigare och målar mina sista regnbågar svarta
Kommer ihåg att när jag skrev om regnbågarna och satt punkt så kändes allt så tomt, men så färdigt. Det var en häftig känsla att få avsluta en historia. Som man både börjat och skapat av fantasi och alla ord man någonsin samlat på sig.
Bestämde mig igen för att skriva en ny. Att i sommar ska jag låsa in mig med min dator igen och skriva sida in sida ut tills jag står med den tredje boken. Och den ska jag våga skicka in. Fan man kan ju inte bara gå runt här och drömma om att en dag bli en författare om man inte gör något åt det. Vet bara inte vad jag ska skriva om. Ska jag hitta på, ljuga så in i helvete så att alla andra historier bleknar, ska jag sätta punkt och komma, ska jag tala sanning från första versalen till sista punkten?Jag vill ha en historia. Ska jag ta min egen eller någon annans? Det är så svårt det här med drömmar. För de är så himla verkliga och viktiga och man får inte låta det rinna ut i sanden. Livet är alldeles för kort för det, som någon kanske skulle ha sagt.
Den som kan välja EN favoritlåt är en idiot. Och lyssnar förmodligen bara på Takida och Robbie Williams och tycker om “all musik”. Jag kräks på folk som säger att de lyssnar på lite allt möjligt och höjer volymen när Rix FM spelar Nickelback. Att inleda ett förhållande med någon som har den typen av musiksmak är likamed att inleda en döfödd relation. Efter det utlägget kan jag omöjligt bara välja en låt. Och då försöker jag sålla och nöja mig med två. Går inte heller. Och inser att den här låtlisteidéen kanske inte var något för mig. Hittar på lite egna regler nu.
Här är några av mina favoritlåtar.
The National – Fake Empire (Live)
The National – Slow Show (Live)
Bon Iver – re:stacks (Här skulle jag kunna länka till alla Bon Iver låtar, och jag vågar nästan säga att Bon Iver är mitt absoluta favoritband.)
Allt med Arcade Fire.
Nu slutar jag innan det spårar ur och jag har länkat er tillbaka till tidiga tonåren.
Lägg även märke till att mina favoritlåtar är klassiska gråtlåtar, och som jag har gråtit sen.
Nä nu fick jag ångest över att jag inte fick med alla mina favoriter.